Det finns en speciell mörk dag som vi alla djurägare bävar för.

Men, som alltid kommer att komma!

Den där hemska dagen, när vi måste skiljas åt!

 

 

 

Den 16 Maj 2019 k.12.00-13.30. Blev mitt liv kaos, paniken bröt ut, tårar rann. Hittade inte telefonnumret till djurakuten. Där låg han på golvet, han skrek, hade panik, något var fel. Ilfart till djurakuten.

Vi kom fram, vi kom in på ett rum inom två minuter. Då kom beskedet, han måste få somna in sa veterinären.

Förstod inte vad hon sa först, vadå somna in? Han ska ju få hjälp så han kan komma hem igen. Tumören hade växt väldigt fort. Fortare än vad veterinären hade beräknat.

13.30 låg han i min famn, livet hade redan hunnit rinna ut och jag kände att hans själ, var på väg bort. En spruta, en till. Sedan satt jag där med en tom kropp. Min älskade Bebis fanns inte kvar hos mig. Jag fick åka hem ensam, i stor chock, med min sorg, en tom bur, tårar som rann, förtvivlan och paniken och ensamheten var mitt enda sällskap. Hemma väntade det bara en stor tomhet. Matskålar som står framme, leksaker överallt, liggplatser fulla med päls. En tomhet, så tom som bara en djurägare förstår.

Dagen då vi måste skiljas åt, kom! Mycket fortare än vad jag trodde och på ett sätt som jag aldrig hade kunnat förutse.

 

Nu har det gått 3½ månad sedan han åkte hem. 

När någon dör så säger jag att de har åkt hem.

För det är precis det man gör, det eviga hemmet som vi alla återvänder till när det är dags.

 

Det är helt underbart att ha djur, för de blir alltid våra bästa vänner, man kan prata med dem om allt och de lyssnar mycket intresserat, ibland. Att man ser ut som ett skogstroll när man vaknar bekommer dem inte alls. Man är det bästa som finns i deras ögon. Och kärleken från ett djur är rent och äkta.

 

Man har sina mysstunder ihop och det kan bli en massa pussar och knuff-puffar under en livstid.  Man skapar härliga stunder tillsammans. Man äter ihop, man sover ihop. Man gör väldigt mycket tillsammans. Åren går och man blir ett med varandra.

 

Sen kommer dagen, när allt förändras. När tiden har runnit ut från vår älskade vän och det är dags att ta farväl.

Den dagen är bland den smärtsammaste dagen som finns, den är hemskt. Tomheten ekar i hemmet, för plötsligt så känns det inte hemma längre. Tomma matskålar, tomma bäddar, leksaker som ingen kommer att leka med längre. Allt är plötsligt så tomt och ensligt.

Det enda som är stort, är saknaden, ensamheten och sorgen. Hjärtat brister, inget känns verkligt längre och tårar tar aldrig slut.

 

 

 

Jag vill dela med mig av min berättelse om Bebis.

(Det är min kisses namn. Det är han som är Medialts logga)

 

Jag trodde att dagen skulle se likadan ut som de andra dagarna. Vi skulle ha vår dag. Äta ihop, prata lite. Han skulle få sin medicin för tumören han hade i magsäcken. Veterinären, sa att det såg bra ut och att han skulle ha flera månader kvar att leva, ja till och med år, för den här tumören låg så bra och att han inte stördes av den.

Han var lite trött på morgonen ibland, men runt lunch piggnade han alltid till och var ute och jagade möss, som han var mycket stolt över att göra. Han var mycket generös, för han brukade hämta två möss, så att jag kunde få en också. Delad glädje dubbel glädje.

Vi klev upp på morgonen och allt var som vanlig. Han gick ut och jag skulle ge honom sin tablett till lunch.

Någon lunch blev det aldrig. Han kom inspringandes och såg skräckslagen ut, han skrek och tittade mig rakt i ögonen och vädjade om hjälp. I mitt hjärta kändes det som han skrek..."Hjälp mig mamma!" Han förstog inte vad som höll på att hända, men han visste liksom jag att något var fel, alldeles fel.

Det blev ilfart till akuten, men jag såg på honom i bilen att livet rann sakta ur honom, han blev mer och mer borta. När vi väl kom fram till veterinären, var han vid liv, men inte mer.

 

 

Tumören hade gjort att magsäcken hade spruckit. Det var dags att ta farväl.

Jag fick vara ensam med honom i rummet. Jag sjöng för honom en sista gång, hans sånger som han tyckte så mycket om.  Jag Försökte att hålla tillbaka mina tårar för att inte få honom att må ännu sämre, men det var så svårt. Min lilla pojke var på väg att lämna mig, alldeles för tidigt och inte alls så som jag hade planerat för honom.

Veterinären kom in precis efter det att jag hade sjungit klart för honom.

Jag satt med honom i min famn, när han fick sina somna-in-sprutor. När hjärtat hade slutat slå, då brast mitt hjärta och tårarna forsade fram i en kalabalik av sorg.

Han hade åkt hem.

Den natten gick jag med tunga steg in mot sovrummet, ingen sprang ikapp med mig till sängen. Vi skulle ju sova ihop. Den natten fick jag krypa ner ensam i min säng. Och när morgonen kom, fanns det ingen som jamade glatt "Godmorgon mamma.” det var skrämmande tomt och läskigt tyst.

 

 

EN RÖST & EN HÄLSNING FRÅN ANDRA SIDAN.

 

Den första natten hade jag svårt för att somna. Låg vaken och kunde inte förstå att han för några timmar sen var här hemma och nu plötsligt så fanns han inte kvar här hos mig. Så overkligt och hemskt.

När jag låg i sängen så "hörde" jag plötsligt Bebis röst, han hade lite lätt panik i den när han frågade mig..."Vad är det som händer?" Sen kände jag hur han knuffade till min arm och han kändes plötsligt lugnare.

På morgonen satt jag ute och åt frukost med min man och vi pratade om det som hade hänt och vad jag hade upplevt under natten.

Jag satt och tittade mot vårt förråd och plötsligt så fick jag syn på någon på taket. Jag blev både glad och förvånad på samma gång. Jag sa högt och pekade. "Jag ser Bebis, jag ser Bebis!" (Det är första gången som något av mina djur har visat sig för mig.) Jag såg honom som han brukade se ut. Frisk, rund och go. Det vara bara några sekunder som jag såg honom ,sen försvann han.

Andra natten så kom han med en väldens fart och flög upp i sängen som en galning, så som han gjorde när han var liten. Jag såg honom inte men kände vindraget i annsiktet. Jag kände dunsen när han landade på kudden bredvid mig och samtidigt kände jag hans mjuka päls nudda lätt min kind. Han var på besök igen.

 

Jag saknar honom varje dag och kommer så att göra. Jag vet att  hans plötsliga död, hade en viktig mening  just för mig och jag har tagit en stor lärdom av detta. Något som bara han och jag förstår.

Jag vet också att han kommer att komma tillbaka till mig igen, den dagen då det är dags.

 

DJUR BRUKAR KOMMA TILLBAKA.

 

Min goda vän Ida, som finns med i här på medialt, hon pratade med Bebis efter någon vecka.

Han berättade att han först var mycket förvirrad och inte visste vad som hade hänt. (Det jag hörde honom säga till mig samma natt han hade åkt hem)

Han kände sig väldigt lätt när han hade lämnat kroppen och han kände att han svävade. Det fanns en kvinna där på andra sidan som tog hand om honom och hon berättade för honom vad som hade hänt. Hon berättade också hur han skulle göra för att kunna hälsa på mig och att han fick göra det när han vill. ( Han visade sig redan dagen efter, på förrådstaket.)

Jag hade några frågor till honom, bland annat om han tänker komma tillbaka till mig.

Han svarade. "Jag har  märkt att jag gör mer nytta på jorden. Och han sa att han tänker komma tillbaka om 1–2 år. När jag är redo, helt enkelt.

Och han sa också;  " Tack,för att du sjöng för mig"    Då kom det mycket tårar, en blandning av glädje, lättnad och sorg.

Det är skönt att kunna ta kontakt med sina djur efter det att de har gått över.  (Jag håller på att göra en meditations övning där jag hjälper dig att ta kontakt med ditt djur på andra sidan.)

 

 

 Hur vet man att man har haft sin bästa pälsvän tidigare i livet?

 

 

Jo, på Personligheten och Blicken. Ögonen är ju själens fönster.

Bebis har tidigare varit min hund, som jag hade för 20 år sedan. De/Han hade samma personlighet och hans beteende var lika. Bebis blev bara 10 år nu innan han åkte hem den här gången.

Eftersom djur inte lever så många år som vi, så blir det möjligt för dem att komma tillbaka till oss flera gånger under vår livstid.

 

Vill du ta kontakt med ditt djur genom en andlig vägledare så skriv till Ida Nyberg  Andliga Tjänster

 

 

 

BRA ATT TÄNKA PÅ NÄR TIDEN BÖRJAR ATT RINNA UT.

 

 

 När vi skaffar oss ett djur, så har vi ett stort ansvar att se till att de får det bästa liv man kan tänkas ge dem.

När de blir gamla eller sjuka, så måste VI se till att de får den bästa hjälpen de kan få, när det är dags för dem att åka hem.

 

* Gå alltid på veterinär-kontroller 1 gång per år. Lyssna på vad veterinären har att säga.

* Om det går, försök att planera för ert djurs hemresa till andra sidan. Försök att undvika att det blir som det blev för Bebis. Det blir så traumatiskt och hemskt för båda. (Jag trodde att Bebis skulle leva minst några månader till och må bra under tiden. Hade jag vetat det jag vet i dag, så hade jag skickat hem honom några veckor tidigare.)

* Bestäm om du vill ta hem en Veterinär som hjälper din bästa vän hem till andra sidan. (Det har vi gjort med tre av våra tidigare djur-medlemmar)

Det är bra för djur som inte gillar att åka bil eller kommunalt. Skönt att få vara hemma i lugn och ro.

Även om du väljer att åka till veterinären eller att det blir så akut att du inte har något val. LÄMNA ADRIG DITT DJUR ENSAM!

Hur jobbigt det än är för dig, så tänk på att din älskade vän behöver dig ända in i det sista. Kärleken till ett djur ska finnas där, både i glädje och i sorg.

 

HEMVETERINÄR

 

Hur går det till?

Du ringer en veterinär som gör hembesök där du bor. Ni bestämmer vilken dag och tid han eller hon ska komma hem till er. När veterinären är där så pratar man och går igenom hur det skall göras. Ni pratar också om du vill begrava ditt djur hemma (om du har tomt) eller på djurkyrkogård eller om du vill kremera ditt djur oh få en urna. Du kan välja med att få en privat kremering och då är det bara ditt djur i urnan. eller att den kremeras med andra djur och då blir det en mix i urnan med andra djur också.  Du betalar veterinären innan, så att du inte behöver göra det när det är som mest jobbigast för dig.

Djuret får två sprutor, en som den blir lite "lullig" på och avslappnad och efter ca en kvart, så kan du ta ditt djur i famnen och då får djuret den sista sprutan och somnar in, lugnt och tryggt i din famn.

Du får ta den tid du behöver och sedan så tar veterinären med kroppen för kremering om du har valt det.

Du får hämta urnan efter ca 2-3 veckor.

Jag föredrar detta själv, för djurets skull och så också för min. Men vi alla känner olika, bara man är med sitt djur.

 

Hur skulle du vilja göra med din djur-medlem när det är dags att för honom eller henne att åka hem?

Du kan gärna skriva en rad vid kommentarfältet.

 

BEBIS, Min Bästa Vän!

   Ankomst 2008-12-10  Hemfärd  2019-05-16