Har några funderingar kring andevärlden? Vill du dela med dig om något? Har någon du känner avlidit? Har du upplevt något spökligt någon gång? Tror du på andevärlden?
Här kan du skriva, berätta eller ställa frågor som rör det andliga.
Jag har sedan en tid tillbaka börjat tänka mycket på döden. Så mycket att jag nu börja känna ångest över det. Det är en hemsk känsla jag går med. Speciellt på kvällen när jag ska gå lägga mig kan det kännas väldigt starkt.
Tror på ett sätt att vi människor blir skrämda över sånt som är främmande. Jag tänker på mitt liv, och sedan känner jag efter hur skrämmande det skulle vara att ligga i en kista. Död, iskall, svart som natten och under jord! Då får jag panik! Paniken träder fram när jag tänker på ögonblicket, sista andetaget, när hjärtat slutar slå och... Ja sen då? Näe, det är riktigt jobbigt att må som jag gör. Varför måste man dö? Paula
Jag har själv haft dödsångest, precis så som du. Jag har tänkt likadant som du om att bli begravd i en kista. (Det var länge sedan nu över 30 år sen)
Men om kroppen är död, så är kroppen inte medveten om vad som händer. Själen finns inte kvar i din kropp när du har dött, den lämnar kroppen så fort hjärtat har slutat slå.. Det är inte själva kroppen som är ditt medvetande, det är själen som är det, Själen är du.
Döden är som kläder, kläderna är inte du, fast du har det på dig och när du dör så kan man göra en enkel liknelse, som att du tar av dig alla kläder. När det handlar om döden så lämnar själen kroppen, själen kliver ur kroppen. kroppen blir bara ett tomt skal. Som när man har skalat en räka.
Men, efter det att jag började förstå det här med "döden" så har ångesten för att dö försvunnit. Jag har som medium haft kontakt med människor som har dött och kommit till den andra sidan. Så, jag har fått så mycket bevis på att vi inte dör, utan bara lämnar kroppen. Jag har pratat med de som har gått över. Jag känner när de är här och hälsar på mig.
Så, vi dör inte, vi lämnar bara kroppen för att kunna leva livet mer fullt ut på andra sidan, utan något som hämnar oss, så som vår kropp gör. Att dö är lika naturlig som att födas eftersom det hör ihop.
Att många är rädda för döden är för vår kultur har skrämt oss med en massa hemska historier om döden. Sen finns det andra länder som till 100% tror på ett liv efter döden och firar den personen som har dött, de sörjer också och blir helt förtvivlade när någon dör. Men, det är bara för att det är svårt att skiljas och man vet inte exakt hur lång tid det tar innan man ses igen. De är inte rädda för att dö så som många här är.
Men, de sörjer inte lika länge som oss. Så, vår uppfostran har skrämt oss när det gäller döden. Döden är någon bra och fint och jag ser fram emot att få komma till den andra sidan när det dags för mig att dö. Jag har redan nu några människor och djur som jag saknar och längtar väldigt mycket efter och det ska bli så skönt och roligt att få se dem alla igen...
Separationsångest kan jag få ibland, när jag tänker på att dö en dag. Men, det är mest för att man inte vill lämna dem som man har här på jorden. Men, då brukar jag tänka, att det är som att resa bort för en tid. dem man lämnar här kommer ju också över tillslut. Så, då är man samlad igen allihopa.
Försök att tänka om. Döden är bara en övergång till ett annat liv (Den som vi kallar för andra sidan/den andra världen) och du har varit där förut, innan du bestämde dig för att komma tillbaka och leva en gång till här på jorden. det är bara att du inte kommer ihåg det.
Det är väldigt vacker och magiskt på andra sidan och det finns inget att vara rädd för. Läs böcker om den andliga världen så kommer det att kännas bättre. bekanta dig med den genom att se det okända eller några andra andliga program på tv. Lär dig mer om den andra sidan. Så ska du se att du snart kommer att må så mycket bättre!
Hej,
Jag har sedan en tid tillbaka börjat tänka mycket på döden. Så mycket att jag nu börja känna ångest över det. Det är en hemsk känsla jag går med. Speciellt på kvällen när jag ska gå lägga mig kan det kännas väldigt starkt.
Tror på ett sätt att vi människor blir skrämda över sånt som är främmande. Jag tänker på mitt liv, och sedan känner jag efter hur skrämmande det skulle vara att ligga i en kista. Död, iskall, svart som natten och under jord! Då får jag panik! Paniken träder fram när jag tänker på ögonblicket, sista andetaget, när hjärtat slutar slå och... Ja sen då? Näe, det är riktigt jobbigt att må som jag gör. Varför måste man dö? Paula